Uranus i opposition: så hittar du den blågröna planeten i Oxen

Därför är oppositionen ett bra tillfälle

Vid oppositionen passerar jorden mellan solen och Uranus, och planeten står då på himlen mitt emot solen. Därför går Uranus upp ungefär när solen går ner, går ner ungefär när solen går upp och står som högst mitt i natten, när himlen är som mörkast — rakt i söder sett från platser norr om ungefär 21° N.

Det är också nu som Uranus är som närmast oss: omkring 2,76 miljarder km, eller 18,44 gånger avståndet mellan jorden och solen. Eftersom Uranus är omkring 19 gånger så långt från solen som jorden, ändrar jordens rörelse runt solen vårt avstånd till Uranus med bara omkring 10 % under året. Ljusstyrkan ändras därför knappt: magnitud 5,6 vid oppositionen och 5,8 nästa maj, när planeten står bakom solen (på magnitudskalan betyder ett lägre värde ett ljusstarkare objekt). Det du framför allt får av oppositionen är alltså en lång natt med planeten högt på himlen. I år kommer de mörka timmarna utan måne tillbaka från omkring den 29 november.

Var du ska titta

Uranus står i Oxen, omkring 5° sydost om stjärnhopen Plejaderna och omkring 8° nordväst om Aldebaran, Oxens ljusstarka orange stjärna. Både Plejaderna och Aldebaran syns lätt med blotta ögat och leder dig till rätt del av himlen.

Närmare Uranus finns tre stjärnor som visar vägen. Stjärnan 37 Tauri, magnitud 4,4, står omkring 1,4° norr om Uranus och en aning åt väster, med den svagare 39 Tauri alldeles intill. Ungefär 1,4° sydost om Uranus står ω¹ Tauri (omega-1 Tauri), magnitud 5,5. Bland de här stjärnorna rör sig Uranus västerut, omkring 0,4° på tio dygn, och i slutet av november passerar den nästan rakt söder om 37 Tauri.

Så högt över horisonten i söder når Uranus som mest:

• 59,3° N (Stockholm): 51° över horisonten, kl. 22:37 UTC den 25 november
• 51,5° N (London): 59° över horisonten

Från södra halvklotet står Uranus lägre, eftersom den ligger norr om himmelsekvatorn: på 35° sydlig bredd når den omkring 34° över horisonten i norr.

Öppna himmelskartan i SkyFlux, så ser du var Uranus står sett från din plats.

Fullmånen ställer till det

Månen är full den 24 november och passerar samma dag omkring 5° norr om Uranus. Fram till småtimmarna den 26 november är den till mer än 95 % upplyst och högst omkring 24° från planeten, så de två står i samma del av himlen hela natten. Månskenet gör de svagaste stjärnorna osynliga, och för blotta ögat försvinner Uranus tillsammans med dem. I kikare går den fortfarande att hitta, men kontrasten är mycket sämre.

Du behöver inte observera just oppositionsnatten: Uranus behåller nästan samma ljusstyrka i flera veckor. Från omkring den 29 november går månen upp så sent att himlen kring Uranus hinner bli mörk på kvällen. I Stockholm har du den 1–4 december mellan fem och nästan nio timmar per natt med mörk himmel, månen under horisonten och Uranus högt på himlen.

Det här ser du

Med blotta ögat ligger Uranus nära gränsen för vad du kan se. Den är svagare än 37 Tauri och ungefär lika ljusstark som ω¹ Tauri. Det krävs en mörk plats, en himmel utan måne och att du vet exakt var du ska titta. Så svag är Uranus att den inte identifierades som planet förrän William Herschel hade fått syn på den i ett teleskop år 1781. Herschel tog den först för en komet; Uranus blev den första planeten som upptäcktes med teleskop.

Med kikare är den lätt att hitta: Uranus och alla tre stjärnorna som visar vägen ryms i samma synfält. Planeten ser ut som en stjärna bland de andra, så jämför med en stjärnkarta eller titta igen en vecka senare. Då har Uranus flyttat sig västerut nästan dubbelt så långt som avståndet mellan 37 och 39 Tauri.

I teleskop är Uranus inte längre en punkt. Planeten är 3,8 bågsekunder i diameter, så vid 100 gångers förstoring ser den ut att vara ungefär en femtedel så bred som fullmånen sedd med blotta ögat: liten, men tydligt en skiva. Det är skivan och den bleka blågröna färgen som skiljer Uranus från en stjärna. Färgen kommer av att metan i planetens atmosfär absorberar rött ljus.