Leoniderna når maximum natten mellan den 17 och 18 november — ett lugnt år för svärmen som en gång föll som snö

När: natten mellan den 17 och 18 november, bäst under timmarna före gryningen

Maximum infaller den 17 november 2026 omkring kl. 23:45 UTC. Det är ögonblicket då jorden korsar kometbanans plan, och två oberoende källor är överens om det: International Meteor Organizations värde för maximum och kometens bana från NASA:s Horizons-system placerar jorden på samma ställe, ned till den hundradels grad som IMO anger. En modell av svärmens bakgrundsstoft lägger dess flacka maximum ungefär åtta timmar tidigare, omkring kl. 16:00 UTC. Toppen är så bred att skillnaden knappast spelar någon roll: det som räknas är natten mellan den 17 och 18 november, var du än befinner dig.

Månen kommer inte att störa. Den står i första kvarteret den dagen, halvt upplyst. På nordliga mellanbreddgrader går den ner sent på kvällen, innan radianten har hunnit stiga så högt att det spelar någon roll; på södra halvklotet går den ner en eller två timmar efter midnatt. Efter det är det månfritt ända till gryningen, och SkyFlux-appen visar när månen går ner där du är.

På till exempel 59° nordlig bredd går radianten upp sent på kvällen. Ett par timmar efter midnatt står den på ungefär 28 graders höjd i öster, och den fortsätter att stiga resten av natten, till ungefär 51 grader när den astronomiska gryningen börjar och himlen så smått ljusnar. De bästa timmarna där är alltså de tre sista före gryningen: radianten står högt, månen har gått ner för länge sedan och himlen är fortfarande helt mörk. SkyFlux-appen räknar ut de bästa timmarna för dina egna koordinater.

Är det molnigt natten mellan den 17 och 18 november är natten därpå en andra chans, om än en sämre: då har svärmens bakgrundsaktivitet sjunkit till ungefär en fjärdedel av toppen (i den aktivitetsprofil som SkyFlux använder). Månen är också ljusare och går ner ungefär en och en halv timme senare. En modell förutsäger några extra meteorer omkring kl. 02:50 UTC den 19 november, från stoft som kometen släppte ifrån sig år 1699.

Ett lugnt år — och hur lugnt

Leoniderna är kända för sina stormar, så det är lika bra att säga det rakt ut om 2026: ingen storm och inget utbrott väntas. Mikhail Maslov, som beräknar var vart och ett av kometens gamla stoftspår ligger, har inte funnit att jorden möter något nämnvärt spår i år och räknar med att svärmen kommer att bestå av sitt breda bakgrundsstoft. Hans värde för maximum är ett ZHR-tal, alltså en zenital timfrekvens, på 15, och IMO:s katalog anger detsamma.

ZHR är det antal meteorer som en enda observatör skulle se under en timme med radianten rakt ovanför huvudet och en helt mörk himmel. Så bra blir förhållandena aldrig i verkligheten. Räknat för radiantens verkliga höjd före gryningen på 59° nordlig bredd blir det omkring 10 meteorer i timmen under en mycket mörk himmel, 3 till 4 på landet nära en stad och 1 eller 2 i utkanten av en stad. Det är en modell, och en ärlig felmarginal är ungefär 50 procent uppåt eller nedåt. Det är inget skådespel. Det är en bra, mörk och månfri morgon där en meteor dyker upp med några minuters mellanrum, om du är tillräckligt långt från stadens ljus.

Var du ska titta: hitta Skäran och titta sedan bort från den

Radianten — den punkt som svärmens meteorer ser ut att flyga ut ifrån — ligger i huvudet på Lejonet, i en båge av stjärnor som liknar ett spegelvänt frågetecken och kallas Skäran. Stjärnbilden heter Leo på latin, och därifrån har svärmen fått sitt namn. Med hjälp av Skäran kan du också skilja en Leonid från en sporadisk meteor, alltså en meteor som inte hör till någon svärm: följ meteorens streck bakåt, och leder det till Skäran var det en Leonid.

Svärmen ser du inte genom att stirra på radianten. En meteor nära den kommer nästan rakt emot dig, så strecket blir kort; en meteor som dyker upp längre bort förkortas mindre av perspektivet och drar en längre linje. Av just det skälet rekommenderar NASA att man tittar bort från radianten. På norra halvklotet vänder du dig mot öster eller sydost, så att radianten ligger på din del av himlen, men fäst inte blicken på den; luta dig bakåt, titta upp och låt ögonen ta in så mycket av himlen som möjligt. Ge dem först upp till en halvtimme att vänja sig vid mörkret.

Därför är de så snabba: en frontalkrock

Leoniderna kommer in i atmosfären med omkring 71 kilometer i sekunden — den högsta hastigheten i hela IMO:s lista över svärmar. Det blir ungefär 255 000 km/h, tillräckligt för att klara 100 kilometer på mindre än en och en halv sekund.

Förklaringen är kometens bana. Kometen 55P/Tempel–Tuttle och allt dess stoft går runt solen åt motsatt håll jämfört med jorden — banan lutar 162,5 grader och är alltså nästan vänd upp och ned, så kometen rör sig baklänges i förhållande till planeterna, i det som astronomerna kallar en retrograd bana. När svärmen når maximum rör sig jorden i sin bana med 30 km/s, och ett stoftkorn från kometen på samma avstånd från solen rör sig med omkring 41 km/s i nästan motsatt riktning. Eftersom de möts nästan rakt framifrån läggs de två hastigheterna ungefär ihop: omkring 71 km/s. En Leonid är en frontalkrock.

Det är också därför svärmen hör morgonen till. Under timmarna efter midnatt står du på jordens främre sida, den sida som är vänd framåt i banan, och Leonidernas radiant ligger inom tio grader från den punkt som jorden är på väg mot. Radianten går upp sent på kvällen och står som högst under nattens sista mörka timmar just för att den ligger nästan exakt i jordens färdriktning.

Själva partiklarna är mycket små — de flesta är mindre än ett sandkorn. Men vid den här hastigheten bär varje kilogram stoft omkring 2,5 gigajoule, ungefär 600 gånger så mycket som ett kilogram TNT, och ungefär fyra gånger så mycket per kilogram som en Geminid som kommer in med 35 km/s. All den energin avges högt uppe i atmosfären, och strecket du ser är just den energin som frigörs; de ljusaste meteorerna kan lämna ett svagt, kvardröjande ljusspår som syns på himlen en stund efter att meteoren har slocknat.

Kometen bakom dem: 55P/Tempel–Tuttle

Leonidernas moderkropp är kometen 55P/Tempel–Tuttle, vars kärna är ungefär 3,6 kilometer i diameter. Tempel hittade den 1865 och Tuttle, oberoende av honom, 1866. Den går ett varv runt solen på 33,2 år. Senast passerade den solen på nära håll den 28 februari 1998, och nästa återkomst väntas den 20 maj 2031.

Varje gång kometen kommer nära solen släpper den ifrån sig stoft, som blir kvar i dess bana som ett smalt, tätt spår. Unga spår är fortfarande samlade och ligger nära kometen, så jorden brukar möta dem under de få åren före och efter kometens återkomst — och därför kommer Leonidernas stormar i klungor med ungefär 33 års mellanrum. Men det blir inte storm vid varje återkomst. Vad som avgör om jorden går rakt igenom ett spår är hur planeternas dragningskraft, framför allt Jupiters, har flyttat spåret sedan stoftet frigjordes. År 2026 är kometen långt från solen, och jorden passerar inte genom någon tät del av dess unga spår: svärmen kommer mest att bestå av gammalt, utspritt stoft, med bara små bidrag från några få spår.

1833: natten då meteorforskningen började

Människor hade sett Leonidstormar långt innan någon förstod dem. Astronomer i Kina och observatörer i nuvarande Egypten och Italien beskrev en storm år 902. År 1799 såg Humboldt och Bonpland en från Cumaná i Venezuela: Humboldt skrev om tusentals eldklot och stjärnfall som föll efter varandra i fyra timmar, och Bonpland berättade att det inte fanns en fläck på himlen, så stor som tre månskivor, som inte var full av meteorer.

Natten mellan den 12 och 13 november 1833 kom stormen över östra Nordamerika, från stoft som hade lämnat kometen år 1800. I Boston uppskattade man att meteorerna föll ungefär hälften så tätt som snöflingorna i ett vanligt snöfall. Utifrån antalet när stormen höll på att ebba ut räknade en samtida iakttagare fram totalt 240 000 synliga meteorer på nio timmar — en uppskattning, ingen räkning, men den innebär tiotusentals meteorer i timmen. En man i Washington skrev i sin dagbok att folk blev skrämda halvt ihjäl.

Denison Olmsted, professor vid Yale, lade märke till något som gjorde natten viktig för vetenskapen. Meteorerna föll inte slumpmässigt: alla strömmade ut från en enda punkt i Lejonet, och allteftersom natten gick flyttade sig den punkten över himlen tillsammans med stjärnorna. Något i atmosfären skulle ha stått stilla i förhållande till marken och följt med jorden runt. Något som höll jämna steg med stjärnorna måste ligga bortom atmosfären, ute i rymden. Olmsted samlade in rapporter från observatörer i Amerika och Europa och lade fram sitt argument i American Journal of Science år 1834. Därmed började meteorerna studeras som en del av astronomin.

Från 1866 till 1966: en komet som hittades, en storm som uteblev, en storm som räknades

År 1866, samma år som Tuttle hittade kometen, gick ännu en storm över Europa. Kometens omloppstid hade just beräknats till ungefär 33 år, och inom några månader såg astronomerna att Leonidernas ström följde samma bana. Tillsammans med Perseiderna blev Leoniderna en av de två första meteorsvärmar som kopplades till en bestämd komet.

Trettiotre år senare väntade sig alla att stormen skulle komma tillbaka. År 1899 skickade forskare i Paris till och med upp en ballong med Dorothea Klumpke ombord, den första astronom som spanade efter meteorer från luften. Stormen kom aldrig.

Den kom tillbaka 1966, men inte där den hade förutsagts. Vissa hade väntat sig en storm över Europa; i stället bröt den ut över Amerika. På Kitt Peak i Arizona räknade ett forskarlag lett av Dennis Milon 33 Leonider under den första timmen. Kl. 11:54 UTC, ungefär tre och en halv timme efter att de hade börjat räkna, kom det 40 meteorer i sekunden, och så höll det i sig i ungefär tjugo minuter. En senare analys av radardata från den natten visade att stormens kärna varade mindre än en halvtimme (aktiviteten låg över halva toppvärdet i 23 minuter). Hur den natten ska uttryckas som ZHR-tal är fortfarande omstritt, och uppskattningarna skiljer sig åt med en faktor tio; det som inte är omstritt är vad som räknades uppe på berget.

Visste du?Stoftet bakom den stora stormen 1966 lämnade kometen 1899 — just det år då alla väntade på en storm som aldrig kom. Trettiotre år senare gav samma spår också stormen 1999. Den återkomst som gjorde alla besvikna 1899 hade lagt ut stoftet till de två följande stormarna.

1998 och 1999: Hubble vänder sig bort, månen träffas

Mot slutet av 1990-talet gällde oron rymdfarkosterna. Inför svärmen 1998 vreds rymdteleskopet Hubble så att baksidan pekade mot strömmen i tio timmar och solpanelerna bara visade kanten mot den, trots att de ansvariga bedömde risken för en träff till mindre än en på tiotusen. Det året bjöd svärmen på en annan överraskning — en skur av ljusa eldklot omkring 16 timmar före det beräknade maximum, från stoft som hade lämnat kometen 1333 och som sedan dess har hållits samlat av en 5:14-resonans med Jupiter: stoftet går fem varv runt solen medan Jupiter går fjorton, så Jupiters dragningskraft verkar gång på gång på samma ställe och håller ihop stoftet i stället för att låta det spridas ut.

1999 blev den första Leonidstormen som förutsades rätt, med modeller över var vart och ett av de gamla stoftspåren ligger. Modellerna sade när jorden skulle möta spåret från 1899, och den 18 november omkring kl. 02:00 UTC gjorde den det: ett ZHR-tal i tusental, mellan ungefär 3 700 och 5 000 beroende på hur man räknar. Det talet är, liksom de senare stormtalen, ett ZHR-tal: antalet under den idealiska himmel som beskrevs ovan. Det är inte en direkt räkning av det slag som forskarlaget på Kitt Peak gjorde 1966.

Den natten gav också något som ingen hade sett förut. Leoniderna träffar inte bara jorden; de träffar månen också, och där finns ingenting som bromsar dem. Ett forskarlag lett av Ortiz bevakade den mörka delen av månskivan och registrerade fem korta ljusblixtar, var och en kortare än en femtiondels sekund — de första ljusblixtarna från nedslag på månen som har bekräftats utom allt tvivel.

Strömmen gav nya stormar två år till. År 2001 kom två samma dygn, en över Amerika och en över Östasien och Australien, båda med ett ZHR-tal över 1 000; år 2002 kom två toppar med ZHR omkring 2 350 och 2 660. Sedan dess har det inte kommit någon.

Från båda halvkloten, men inte lika bra

Leonidernas radiant ligger 22 grader norr om himmelsekvatorn, så svärmen syns från nästan hela världen. Norra halvklotet har det bättre. På 59° nordlig bredd stiger radianten under alla de mörka timmarna och står på ungefär 51 graders höjd när den astronomiska gryningen börjar; sin högsta punkt, 53 grader, når den senare, när himlen redan är tydligt ljusare.

På samma breddgrad som Sydney, Kapstaden, Buenos Aires och Santiago, omkring 34° sydlig bredd, kan den inte nå högre än ungefär 34 grader, och dit kommer den först efter soluppgången, i dagsljus. När den astronomiska gryningen börjar där står den bara omkring 17 till 19 grader över horisonten. Den som observerar på södra halvklotet får se Leonider, men färre, under ett kortare mörkt fönster och med radianten lågt på himlen. Söder om 68° sydlig bredd går radianten aldrig upp alls.

När kommer nästa storm? Modellerna är oeniga

Med en meteorstorm menar man oftast ett ZHR-tal på minst 1 000. Kometen kommer tillbaka 2031, och det är åren runt återkomsten man i första hand ska hålla ögonen på — men de som modellerar spåren är inte överens om vad de åren kommer att ge.

För 2027 listar IMO:s kalender flera möjliga små utbrott, vart och ett med ett ZHR-tal på upp till ungefär 40 till 50. För början av 2030-talet ger Maslovs beräkningar starka år, men ingen storm: ett ZHR-tal på upp till omkring 400 under 2033, 500 under 2034 och 350 under 2035. Enligt honom kommer nästa riktiga storm först 2094. En studie av Abe, som lades ut i augusti 2026 och ännu inte har granskats av andra forskare, kommer fram till betydligt mer: ett ZHR-tal på omkring 1 400 under 2033, från samma spår från 1899 som gav stormen 1999, och två starka toppar med ZHR omkring 1 400 och 1 200 under 2034.

Det ärliga svaret är alltså att ingen kan lova när nästa storm kommer. En modell placerar den sju år bort, en annan nästan sjuttio. Det som modellerna däremot är överens om är att åren kring 2033 kommer att ligga långt över ett vanligt år — och att 2026 inte är ett av dem.

Därför är det värt att gå ut även ett lugnt år

Ett ZHR-tal på omkring 15, och kanske tio i timmen från en riktigt mörk plats — mer än så lovar inte 2026, så lova inte för mycket om du tar med dig en vän. Den största risken är molnen: i mitten av november är det ofta mulet på nordliga breddgrader, så håll koll på prognosen och spara natten därpå som reserv.

Men även ett lugnt år är den här svärmen värd ett tidigt alarm. Månen är ur vägen, radianten stiger på en helt mörk himmel, och varje meteor du ser är något av det snabbaste som över huvud taget når atmosfären: ett stoftkorn från en komet som senast kom förbi 1998, och som möter jorden rakt framifrån med 71 kilometer i sekunden. Det är samma ström som föll som snö över Boston 1833 och gav fyrtio meteorer i sekunden över Arizona 1966.

Gå ut under de sista mörka timmarna före gryningen om du kan, någonstans långt från stadens ljus, och klä dig varmt. I SkyFlux visar vyn Meteorsvärmar radiantens höjd och riktning på din egen himmel, listan Mörka observationsplatser berättar hur långt du behöver köra, och ser du något antecknar Himmelsdagboken åt dig datum, plats och hur himlen såg ut.