SkyFlux

PLANETER

BepiColombo planeras gå in i omloppsbana runt Merkurius den 21 november

Publicerad · Uppdaterad

Diagram: den grå planeten Merkurius till vänster, omgiven av en liten turkos omloppsbana för MPO och en lång blå ellips för Mio som sträcker sig långt åt höger. En tidslinje längst ned visar uppskjutningen 2018, förbiflygningen av jorden, två förbiflygningar av Venus, sex av Merkurius och inträdet i omloppsbana den 21 november 2026.
Omloppsbanorna för BepiColombos två sonder, skalenligt ritade runt Merkurius: ESA:s MPO ska flyga mellan 480 och 1 500 km över ytan, JAXA:s Mio mellan 590 och 11 640 km. Båda omloppsbanorna går över polerna; deras lutning i rymden är ritad schematiskt. Nedanför: de nio förbiflygningar som bromsade farkosten. Banornas mått och datumen kommer från ESA, som påpekar att datumen kan ändras.SkyFlux · ESA, NASA NSSDC

Den europeisk-japanska rymdsonden BepiColombo ska enligt ESA:s plan gå in i omloppsbana runt Merkurius den 21 november (något klockslag har inte meddelats). Resan började i oktober 2018 och krävde nio förbiflygningar av planeter. Det beror inte på att Merkurius ligger långt bort, utan på att en farkost som faller mot solen kommer fram alldeles för fort för att kunna fångas in.

Det här händer den 21 november och efteråt

BepiColombo är i dag två rymdfarkoster som färdas som en: ESA:s Mercury Planetary Orbiter (MPO) och JAXA:s Mercury Magnetospheric Orbiter, som kallas Mio. En tredje farkost, transportmodulen Mercury Transfer Module, bar dem och drev dem framåt med sina jonmotorer fram till mitten av juni. Den släpptes den 3 september, och sedan dess manövreras paret med MPO:s egna styrraketer.

Den 21 november ska de två farkosterna, som fortfarande är hopkopplade, gå in i en polär omloppsbana. Den går över båda polerna, så att hela ytan med tiden passerar under farkosterna när Merkurius roterar. Därefter ser ESA:s publicerade tidsplan ut så här:

  • 9–10 december: MPO släpper Mio, som går in i en egen omloppsbana.
  • 16 december: MPO gör sig av med Mios solskydd och börjar sjunka ned mot sin egen omloppsbana.
  • 10 mars 2027: MPO når sin slutliga omloppsbana.
  • April 2027: det vetenskapliga arbetet börjar.

Hur säkert är datumet? ESA:s uppdatering från den 6 oktober 2026 anger fortfarande den 21 november, men i tidsplanen tillägger ESA att de exakta datumen kan ändras av operativa skäl. Datumet har flyttats förut: i april 2024 gjorde ett fel i strömförsörjningen att jonmotorerna inte nådde full dragkraft, och inträdet i omloppsbana flyttades från december 2025 till november 2026. På vissa av ESA:s sidor anges december 2026 som ankomst, tydligen räknat från 9–10 december, då de två sonderna flyger som separata farkoster.

Två sonder, två uppgifter

MPO ska kretsa mellan 480 och 1 500 km över ytan och gå ett varv på 2,3 timmar. De flesta av farkostens elva instrument ska studera själva planeten: ett laserinstrument ska kartlägga höjderna på ytan, röntgen- och gammaspektrometrar ska mäta ytans sammansättning, och noggranna mätningar av radiosignalen ska kartlägga gravitationsfältet och därmed avslöja hur stor kärnan är och i vilket tillstånd den befinner sig.

Mio ska följa en avlång omloppsbana, från 590 till 11 640 km över ytan, och gå ett varv på 9,3 timmar. Farkostens fem instrument ska mäta Merkurius magnetfält, de laddade partiklar som är fångade i det, planetens tunna exosfär (bland annat natriumet i den) och dammet längs Merkurius omloppsbana.

ESA vill bland annat veta varför en så liten planet fortfarande har ett magnetfält, varför det finns is i kratrar nära polerna på en himlakropp så nära solen, och hur de formationer på ytan som kallas hollows har bildats. BepiColombo blir det andra uppdraget i omloppsbana runt Merkurius, efter NASA:s MESSENGER (2011–2015), och det första som placerar två sonder där.

Därför tog det åtta år

Merkurius är aldrig mer än omkring 220 miljoner km från jorden, men BepiColombo har ändå färdats 9,9 miljarder km för att ta sig dit. Problemet är farten, inte avståndet. En farkost som faller inåt mot solen ökar farten hela vägen: om den utan motordrift följde den mest energisnåla banan från jordens omloppsbana, skulle den ha en fart på omkring 57 km/s när den nådde Merkurius avstånd från solen, ungefär 10 km/s snabbare än planeten själv rör sig där. Merkurius gravitation är svag (flykthastigheten är 4,3 km/s), så för att fångas in måste en farkost närma sig med nästan samma fart och riktning som planeten själv.

BepiColombo har därför ägnat åtta år åt att göra sig av med den överflödiga farten. Jonmotorerna arbetade med låg dragkraft i veckor åt gången, och nio förbiflygningar ändrade farkostens fart och riktning: jorden (april 2020), Venus två gånger (oktober 2020 och augusti 2021) och Merkurius sex gånger (oktober 2021 till januari 2025). Varje passage flyttade farkostens omloppsbana runt solen närmare Merkurius egen, tills planeten kunde fånga in farkosten.

Merkurius på himlen samma vecka

Sent den 20 november (UTC) når Merkurius dessutom sitt största vinkelavstånd väster om solen, så morgnarna kring inträdet i omloppsbana är ett bra tillfälle att se planeten från nordliga mellanbreddgrader. När den borgerliga gryningen börjar i Stockholm, med solen 6° under horisonten, står Merkurius omkring 8° över horisonten i sydost. Var du ska titta visar vår artikel ”Merkurius på morgonhimlen: ta Venus till hjälp före soluppgången”. Från cirka 34° sydlig bredd (Sydney eller Kapstaden) står Merkurius bara omkring 4° över horisonten när den borgerliga gryningen börjar där och är svår att få syn på.

Själva rymdsonden går inte att se. En farkost som är ungefär tio meter stor, befinner sig 150 miljoner km bort och står bara omkring 20° från solen är långt utom räckhåll för alla teleskop.

Källor och licenser

Se det på din egen himmel

Ladda ned på Google Play App Store

Fler nyheter

Kometen Euclid: ESA:s galaxkartläggande rymdteleskop har hittat sin första komet

ESA:s rymdteleskop Euclid, som byggdes för att kartlägga galaxer, har upptäckt sin första komet. Den har fått namnet C/2026 S1 (Euclid). Kometen befinner sig omkring 1,3 miljarder kilometer från jorden, högt över planeternas banplan och nästan rakt ovanför solen. Dess omloppsbana lutar 85° mot banplanet.

Vissa vita dvärgar skulle se gröna, rosa eller lila ut på nära håll

Vita dvärgar är de täta resterna av stjärnor som liknar solen, och vi föreställer oss dem oftast som vita eller ljusblå. En studie under ledning av Mark Hollands vid University of Warwick, publicerad i RAS Techniques and Instruments den 15 oktober 2026, räknar ut vilken färg man skulle se om man kom så nära en vit dvärg att stjärnan syntes som en skiva och inte som en punkt. De flesta är verkligen vita: bland de 152 vita dvärgar som ligger närmast solen är det bara ungefär en av trettio som har en färg som tydligt skiljer sig från en glödande kropps, och de få ser rosa eller gula ut. Bland ovanliga, handplockade stjärnor hittade forskarna dessutom en som skulle se tydligt grön ut.

MACS J0454.1-0300: Webbs bild av en gyllene galaxhop som böjer ljuset till bågar

Webbs ”månadens bild” för september 2026 visar MACS J0454.1-0300, en galaxhop i stjärnbilden Orion. Hopens gravitation böjer ljuset från betydligt mer avlägsna galaxer bakom den och förstorar dem, och små ljusa fläckar i de galaxerna framstår i vissa fall som mer än 300 gånger förstorade.

ALMA:s cykel 13: rekordefterfrågan och nya mottagare i Band 2

Observatoriet ALMA i Chile inledde sin trettonde observationscykel den 1 oktober 2026, och efterfrågan slog rekord: astronomerna bad om nästan nio gånger så mycket tid på huvudsystemet av 12-metersantenner som kunde fördelas. Samtidigt blev en ny uppsättning mottagare, kallad Band 2, för första gången tillgänglig i en ordinarie observationscykel.