MMX till Mars månar: så hjälper NASA Japan att hämta hem ett prov från Phobos

Det här bidrar NASA med

MMX leds av den japanska rymdorganisationen JAXA, med NASA som partner. NASA:s viktigaste bidrag ombord är MEGANE, en spektrometer för gammastrålning och neutroner. Phobos träffas hela tiden av kosmisk strålning, och ytan sänder då ut gammastrålning och neutroner vars energi beror på vilka grundämnen som finns där. Genom att mäta dem från omloppsbanan går det alltså att ta reda på vad ytan består av.

NASA har också levererat P-Sampler, en provtagare som ska pröva ny teknik och sitter på ett av landningsbenen: med korta pulser av högtrycksgas (kväve) blåser den ytmaterial in i en behållare. JAXA:s egen C-Sampler tar upp material från flera centimeter under ytan. Deep Space Network ska hjälpa till med kommunikation och navigering, och omkring 15 % av det hemförda provet ska förvaras och tas om hand vid NASA:s Johnson Space Center i Houston.

Infångade asteroider eller spillror från en kollision?

Phobos mäter ungefär 27 × 22 × 18 km och kretsar omkring 6 000 km över Mars yta, tre varv per dygn. Deimos, ungefär 15 × 12 × 11 km, går ett varv runt Mars på 30 timmar. Båda är mörka, och deras ljusreflektion liknar kolhaltiga asteroiders. Den likheten talar för att Mars har fångat in dem, men enligt NASA finns det också belägg som talar emot.

Den andra förklaringen är en jättekollision: en stor kropp slog ner på Mars och slungade ut material i omloppsbana, där det samlades till månarna. JAXA beskriver infångning och jättekollision som två konkurrerande teorier. En tredje idé, publicerad 2024 av forskare vid NASA och Durham University, är att Mars tyngdkraft slet sönder en förbipasserande asteroid. Bitarna krockade med varandra och maldes ner, och spillrorna lade sig i en skiva runt planeten. Ur den skivan bildades månarna.

Kolhaltiga asteroider kan innehålla vatten och de ämnen som bygger upp atmosfärer. Infångade månar skulle alltså vara bitar av just den sortens material som kan ha fört vatten till de inre planeterna, jorden inräknad. Har månarna i stället bildats av spillror från en kollision, bevarar de en bit av Mars från planetens tidiga historia.

Vad tio gram från Phobos kan avslöja

MEGANE kartlägger grundämnena över hela Phobos, och kartan ska hjälpa till att välja var sonden landar. I ett laboratorium går det att analysera kemin och mineralerna i enskilda korn. Det är framför allt sammansättningen som kan skilja en infångad asteroid från en måne som har bildats vid en kollision.

Eftersom Phobos kretsar så nära Mars har den enligt JAXA:s uppskattning fångat upp mer än hundra gånger så mycket utslungat material från Mars yta som Deimos. Provet kan därför också innehålla små bitar av Mars som hamnade där långt efter att månen bildades — hur den än bildades.

Uppdragets tidsplan — och så kan du själv se månarna

• 19 oktober 2026 kl. 19:41 UTC (planerat): uppskjutning med en H3-raket (flygning nr 10); reservdatumen gäller till och med den 7 november, japanskt datum.
• Augusti 2027: ankomst till Mars och därefter en omloppsbana nära Phobos för att kartlägga månen och välja landningsplatser.
• Tidigast december 2028: provtagning. Först landar en liten rover, sedan själva rymdsonden.
• 2030: efter en förbiflygning för att observera Deimos lämnar sonden Mars; resan hem tar ungefär ett år.
• 2031: en kapsel med provet ska gå in i jordens atmosfär och bärgas i Australien.

Vid nästa opposition, under andra halvan av februari 2027, står Mars i Lejonet och lyser med magnitud −1,3. Phobos har då magnitud 12,1 och Deimos 13,2. Vid den tiden kommer Phobos aldrig längre bort än omkring 19 bågsekunder från planetens mitt och Deimos aldrig längre än omkring 48 bågsekunder. Utan teleskop ser du bara Mars: med magnitud 12–13 ligger månarna långt utom räckhåll både för blotta ögat och för kikare. Det som stör är inte så mycket att de är ljussvaga, utan skenet från en planet som är mer än 13 magnituder ljusare. För att se dem krävs hög förstoring, stabil luft och helst något sätt att skärma av planeten. Mars står omkring 15° norr om himmelsekvatorn och är väl placerad för observatörer på både norra och södra halvklotet.